Lin och linodling har starka band till Hälsingland. Linblomman är inte lanskapsblomman för inte. Det var jordmånen, klimatet och odlingsformerna som gjorde att linförädlingen kunde formas och växa bland bönderna i Hälsinglad. Arbetet var arbetskrävande och tidskrävande och i mitten på 1800-talet kom bomullen att bli en svår konkurrent. Storhetstiden var mellan ca 1750 och 1850 och då kunde man se böljande, blåblommande linåkrar lite varstans runt om i vackra Hälsingland. Under 1850 talet mekaniserades produktionen med hjälp av vattenkraft (så också i Å kvarn).

De olika stegen för linberedning var och är idag många (även om det går betydligt fortare idag) - sådd, ryckning, repning, rötning, torkning, klubbning, skäktning, häckling, spinning och vävning av det vackra tyget.

Nästa gång du tar i ett äkta linetyg kan du med fördel stanna upp och förundras över vilket arbetsinsats som ligger bakom och vad en liten blå blomma kan göra för en hel byggd - vilken kraft!

läs mer på; Hälsinge gårdars hemsida

”Å nej, kära läsare, det är inga blåkullakärringar som syns på bilden här ovan det är endast några rejäla kvinnor från Jättendal som vi hittat i ett så kallat skakhus i Å när vi tittade in för att få några glimtar från den urgamla hemindustrin, som i linberedningen utgör.

I Jättendal lever den alltjämt kvar i huru moderniserad och till linberedningsverket hos mjölnaren Arne Engberg i Å förs lin från inte mindre än fyra socknar till beredning.

Nu mera är det inte så vanligt, att jordbrukarna själva bereder sina produkter vid hemmen.

Rationaliseringen har medfört en industrimässig förädling av produkterna vilket är nödvändigt för näringens lönsamhet. Det kan dock finnas en del särfall, då det kan vara klokt i att fasthålla vid gamla seder och bruk. Åtminstone i viss omfattning. ”

Ur en av våra dagliga tidningar